Om boken: år / Val vände sig om kraftigt - nej, allt var tyst, verkade det. I en och en halv timme hade han tagit sig igenom snåren fylld av dunkelt månsken. Stigen hade för länge sedan lämnat honom, den svalkade under fötterna, stora droppar föll ständigt från de knotiga kala grenarna och dessutom sträckte sig tunga trådar av tjock, tjock dimma ut från någonstans till höger. Det kom ytterligare ett knas bakifrån. Av förvåning ryste Val, tittade snabbt över axeln, och det verkade för honom som om där, långt bakom, i det fuktiga, droppande mörkret, rörde sig något. Val tappade steget, stannade och tryckte ryggen mot den våta, mossiga stammen, började anstränga ögonen och titta in i nattens svärta. Mitt hjärta bultade vilt i mitt bröst, djurskräck kokade upp som en mörk våg, hotade att översvämma mitt medvetande... Få bara inte panik... Få inte panik! Det här är en älg eller något annat djur, han har inget med honom att göra, Vala finns inte och kan inte existera. Tysta. Det fanns ingen rörelse, bara någonstans högt längs tallarnas toppar visslade en vindpust. Var det din fantasi? Och gud vet, huvudsaken är att gå, gå utan uppehåll. Skräcken försvann sakta och det blev genast kallt. Val tvingade sig själv att vända ryggen åt det fruktansvärda okända; så, vänster, nu höger... låt oss gå, gå...